Even Sven - Odymel

När vårens vindar rista i knopparna som brista Då vill man ut och kvista och bli som barn på nytt Då axlar jag min mara allt uti solen klara Och glädjes att få fara ifrån min trånga hytt Ooh, jag vandrar i den vida ring vårt långa land och rike kring Och fast jag äger ingenting så sjunger jag ändå När alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom Man glömmer lätt sin fattigdom om himmelen är blå Och träffar jag en flicka som vet sig väl att skicka Då stannar jag en vecka av ros den ljuva ros Om sen hon börjar ula och tjuta i sin kula Och säger dröj en smula då drager jag min kos För ser ni ingenting får hindra mig, en ska väl inte binda sig Om så de runt mig linda sig min frihet än jag rår När alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom Adjöss min sista egendom till nästa vän jag går Men kommer gula hösten med skrovlig rost i rösten Då är det slut med trösten och grusat allt mitt hopp Det brummar i var fura och alla himlar skura Och kläderna blir sura och häfta vid min kropp Men man ska vara lika lugn och klar och visa att man är en karl Det finns nog dom som värre har än jag i all min brist Ooh när alla vägar bär till Rom i grönska eller fager blom Att klaga är en ynkedom om dagen den är trist Ooh att klaga är en ynkedom om dagen den är trist